Fantasy

Högromantiken

Högromantiken infaller i England i början av 1800-talet. England är inte längre den förebild för europeisk litteratur som det var under förromantiken. I stället kommer nu impulser från kontinenten in i den engelska litteraturen, främst från Tyskland. Men trots detta förblir den engelska romantiken i första hand en nationell produkt.

William Blake publicerade 1783 ett verk kallat Poetical Sketches. Detta var ett verk i sann förromantisk anda, men Blake var ett typiskt romantiskt universalgeni och resten av hans gärning är definitivt högromantisk. Blake var inte bara diktare utan även konstnär. Bortsett hans första diktsamling är Blakes böcker inga reproduktioner, utan unika konstverk eftersom han hela tiden ändrade sina tryckplåtar så att varje bok blev unik! Hos Blake smälter religionen och konsten ihop till en enhet, men en enhet som är hämtad från en mängd olika läror. Platonism, gnostiska läror, Kabbala, Eddan, Swedenborg och Böhme tillsammans med allsköns annan ockultism blir till en levande enhet i hans dikter. Och det är denna "religion" som ligger till grund för den episka diktning som skulle komma. I början av 1780-talet kommer The book of Tell och sedan följer The book of Urizen (1794), The Book of Ahania (1795), The book of Los (1795), The four Zoas (1795-1804), Milton (1804-1808) och, enligt mig, hans mästerverk Jerusalem (1804-1820);

"And did those feet in ancient time
Walk upon England’s mountains green?
And was the holy Lamb of God
On England’s pleasant pastures seen?
 And did the Countenance Divine
Shine forth upon our clouded hills?
And was Jerusalem builded here
Among these dark Satanic mills?
Bring me my bow of burning gold:
Bring me my arrows of desire:
Bring me my spear; O clouds unfold!
Bring me my chariot of fire.
I will not cease from mental fight,
Nor shall my sword sleep in my hand
Till we have built Jerusalem
In England’s green and pleasant land. "

Jerusalem har blivit tonsatt, och är en av höjdpunkterna i The last night of the Proms samt en mer eller mindre officiell sång för det engelska rugbylandslaget. Dessutom, för er som inte orkar läsa Blake, har Iron Maidens sångare Bruce Dickinson gjort en tematisk CD, kallad Chemical Wedding som bygger på Blakes episka dikter. Blake blev aldrig uppskattad under sin egen livstid, men han har i efterhand visat sig vara en av de mest livskraftiga romantiska diktarna som funnits. Prerafaeliterna, som vi ska diskutera mer längre ner, var de första som på allvar började uppskatta Blake, även om andra diktare tidigare börjat uppskatta Blakes galenskap.

Även Samuel Taylor Coleridge är en poet från romantiken som fortfarande har livskraft. I Lyrical Ballads (1798) fanns ett verk av Coleridge med, The Rime of the Ancient Mariner. Även denna har hittat hem till hårdrocken när Iron Maiden tonsatte den på skivan Powerslave. The Rime of the Ancient Mariner är en typisk skräckromantisk ballad, som fortfarande har kvar sin förmåga att fånga oss i sin magi.


Men nog med lyriken och epiken för en stund, låt oss raskt gå in på romanen. Här är Sir Walter Scott det stora namnet. Men även Scott debuterade som poet med The Lay of the last Mistrel (1808) och var ett tag Englands populäraste diktare. Men han blev snart "utkonkurrerad" av Lord Byron, och Scott valde då att i stället skriva romaner, och då främst historiska romaner. Det började med att han anonymt gav ut Waverley (1814), och sedan följde i rask takt Guy Mannering (1815), The Antiquary (1816), Old Mortality (1816), Rob Roy (1817), The Heart of Midlothian (1818), The Bride of Lammermoor (1819), A Legend of Montrose (1819), Ivanhoe (1819), Kenilworth (1821), The Fortunes of Nigel (1822), Quentin Durward (1823), Redgauntlet (1824) och Woodstock (1826), alla anonymt och med ett tempo som chockade omvärlden. Dessvärre hade Scott gjord en felinvestering och såg sig själv skyldig att återbetala 130 000 pund (en hisnande summa) som han faktiskt skrev ihop under eget namn genom att publicera böcker i ett ännu snabbare tempo än tidigare, vilket gör att Scotts produktion efter 1826 är av mycket sämre klass än den före.

Scotts historiska romaner anknyter endast perifert till den moderna fantasyn, men är för den sakens skull inga dåliga böcker att läsa. Men vad Scott gjorde var att öppna upp för andra romanförfattare, eftersom det efter hans massutgivning av romaner nu fanns en publik som frågade efter just romaner. James Hogg skrev 1824 The Confession of a Justified Sinner som är en klassisk skräckromantisk roman, och den följer i samma spår som Frankenstein som skrevs av Mary Shelley 1818 och Charles Robert Maturins Melmoth the Wanderer (1820) och man kan nu se att skräckromantiken mognar till en konstform.

Men romantiken börjar nu gå mot sitt slut i England, och nya litterära strömningar (realismen och naturalismen) tar i stället vid 1800-talets första hälft. Men romantiken kom att bita sig fast i England, och jag menar att man definitivt kan prata om en engelsk postromantik.

Postromantik är ett begrepp jag har infört för att beskriva de strömningar inom den engelska litteraturen i perioden 1825 till 1900, som fortfarande hämtade kraft och berättarglädje från den motivkrets som utnyttjats under den egentliga romantiken.

När det gäller romanen, så är det den realistiska romanen som är den förhärdande, med Charles Dickens som det stora namnet. Men det fanns de som fortfarande trotsade verkligheten, och använde fantasien för att fly undan verklighetens bistra vardag.

Återigen får vi vända oss till poesin för att hitta till de fantastiska inslagen. Alfred Tennyson efterträdde 1850 Wordsworth som "poet laureate" (landets officielle skald) och tar upp stafettpinnen med sin dikt The Idylls of the King (1842-1885) som handlar om Arthur-myten. Även poeten Matthew Arnold hade samma passion som Tennyson för äldre tider, och skrev flera dikter med motiv från de myter som omgärdar Kung Arthur. Än var sagans och mytens motiv inte uttömda.



1858 kommer så det vi alla har väntat på; den första bok som man kan kalla för fantasy! Det är George MacDonald’s Phantastes, a Faerie Romance for Men and Women. MacDonald hade även han börjat sin bana som poet, men efter Phantastes höll han sig till prosan. Phantastes utspelar sig i fé-riket, dit Anod kommer för att uppleva andliga äventyr, som både innebär liv och död för honom. MacDonald kom att skriva ytterligare en fantasybok för vuxna, Lillith (1895), men det är inte för de litterära kvaliteterna som han tas upp här, utan som inspiratör för de författare som skulle komma. Man kan faktiskt spåra påverkan från McDonald’s böcker ända från 1860-talet fram till JRR Tolkiens Härskarringen på 1950-talet, en period på närmare 90 år! Förutom dessa två romaner för vuxna skrev MacDonald tre fantasyböcker för barn; At the Back of the North Wind (1870), The Princess and the Goblin (1871) och The princess and the Curdie (1882). Han skrev dessutom en hel del realistiska romaner, ofta med motiv från Skottland.

Det som skiljer McDonald’s författarskap från den litteratur med fantasyanknytning som fanns före honom är att andra författare (möjligen undantaget Blake) arbetat med redan befintligt material i form av myter och sägner. MacDonald är den förste som närmare sig det som JRR Tolkien kallade sekundärt skapande (sub-creation), dvs. det som vi dag kallar för "high fantasy".

1850, åtta år innan MacDonald, kom något som skulle bli en lika viktig hörnsten i den moderna fantasylitteraturen. Det var tidskriften The Germ, som trots att den bara kom ut med fyra nummer ändå kom att prägla kulturlivet i England. Den gavs ut av Det prerafaelitiska brödraskapet som i första hand bestod av syskonen Gabriel och Christina Rosetti. Båda var poeter, och valde ofta, i likhet med tidigare diktare, sina motiv från myter eller det medeltida England. Ytterligare en medlem i det prerafaelitiska brödraskapet var William Morris, en man vars betydelse för modern fantasy knappast kan överskattas.

1858, samma år som MacDonald gav ut Phantastes, gav Morris ut diktsamlingen The Defence of Guinevere, and other Poems, en samling med innehåll från Arthursmyten. Men han skrev även dikter med anknytning till den klassiska forntiden såväl som till medeltiden, och var, precis som Thomas Grey, fascinerad av de nordiska myterna, som han översatte till engelska. Hans diktsviter med motiv från klassik forntid och nordisk myt är; The Life and Death of Jason (1867), The Earthly Paradise (1868-70) och The Story of Sigurd the Volsung and the Fall of the Niblungs (1876).

Morris var, i likhet med Blake, en mångsidig man som inte bara skrev, utan även utsmyckade sina böcker och gav ut dem på ett eget förlag. Hans politiska övertygelse drev honom till att skriva två socialistiska utopier; The dream of John Ball (1886-87) och News from Nowhere (1890), den första om en kommunistisk rörelse på 1300-talet, den andra om en fantasirevolution i mitten av 1900-talet. Morris visar i dessa bägge skrifter prov på att han dels hade ett gott begrepp om hur medeltiden verkligen såg ut, samt att han hade förmågan att ur fantasin skapa något nytt. Och det är dessa två egenskaper som ligger till grund för Morris fantasyproduktion. Men han började i den sanna romantiska andan och gav ut A Tale of the House of Wolfings (1888), en roman som mycket väl hade kunnat ges ut under högromantiken. Den handlar om de ädla saxarnas kamp mot invaderande romare, och den följdes av The roots of the Mountain 1889 som även den är en historisk äventyrsroman. Men 1891 började Morris ge ut litteratur som utan tvekan är att räkna som fantasy. The story of the Glittering Plain Which Has Also Been Called the Land of Living Men, or the Acre of the Undying (1891), The Wood Beyond the World (1892), Child Christopher and Goldilind the Fair (1895), The well at the World’s End (1896) och sedan, postumt, The Hollow Land, The Water of the Wonderous Isles samt The Sundering Flood, samtliga 1897, är alla böcker som inte kan räknas som "protofantasy", utan måste ses som moderna fantasyverk.

Gemensamt för samtliga av dessa verk är att de är fantasyvärldar av en ganska så komplex natur, och Morris har här uppnått det sekundära skapande som är nödvändigt för all "high fantasy". Hans mästerverk är utan tvekan The Well at the World´s End, som med sina över 1 000 sidor är det längsta enskilda fantasyverk som skapats före Härskarringen.

Ytterligare tre personer bör nämnas i detta sammanhang. Den första är Charles Lutwidge Dodgson, mera känd som Lewis Carroll, som bland annat skrev Alice in Wonderland (1865), en bok med fantastiska inslag, men som mer är att räkna till absurdismen än till fantasyn. Dock skrev Carroll ett versepos, The Hunting of the Snark (1876) som nog får sägas tangera fantasyn som genre.






Den andra är en fantasyförfattare, vars smala subgenre inom fantasyn försvann lika fort som den kom. Henry Rider Haggard skrev fantasifulla romaner från outforskade delar av vår planet, men i takt med att de vita fläckarna på kartan försvann, försvann även grunden för den typen av fantasy mer eller mindre. Bland de mer kända av hans verk är King Solomon´s Mines (1885) och Allan Quartermain (1887).

Den tredje är Andrew Lang, mannen med de färgade sagoböckerna. Men bortsett från att sammanställa sagor skrev han, tillsammans med Haggard, 1891 en fortsättning på Odyssén, The Worlds Desire, där Odysseus får uppleva äventyr i det antika Egypten.

Vi är nu framme vid 1900-talets början, och den rena romantiken börjar nu klinga av, även om den fortsätter att färga litteraturen ytterligare en liten tid. Men nu är det främst inom den franska poesin, inte fantasylitteraturen, som de romantiska resterna har kvar fotfästet.

---