Fantasy

Romantiken

Romantiken, varför ska man bry sig om denna gamla och tråkiga period i litteraturen?

Svaret är enkelt - det är under romantiken som det som skulle komma att bli fantasy (och SF och skräck) utvecklades. Och därför anser jag att man som fantasy-nörd bör ha i alla fall en grundläggande kunskap om detta.

Romantiken är en underlig period, som tidsmässigt inföll väldigt spritt inom olika länder och inom olika konstformer. Inom litteraturen var England först ut, och romantiken där startade i mitten av 1700-talet, och spreds senare till övriga Europa. Inom musiken kom romantiken senare, i första halvan av 1800-talet, och kompositörerna gjorde precis som de litterära romantikerna; de började leta i sina egna länders folklore för att få inspiration till ny musik. Inom konsten kom romantiken ännu senare, först i slutet av 1800-talet början man tala om romantiken inom konsten. Så totalt kan man säga att romantiken har påverkat den europeiska kulturen på olika plan från mitten av 1700-talet till 1900-talets början, en period på mer än 150 år!

Inom litteraturen brukar man tala om två perioder - förromantiken och den "egentliga" romantiken, högromantiken. Dessutom vill jag till dessa två perioder lägga något som jag har döpt till "postromantiken", dvs. de rester av romantiken som överlevde efter det att romantiken spelat ut sin egentliga roll inom litteraturen. Denna serie om romantiken kommer att bli i tre delar; förromantik, högromantik och postromantik, samtliga ur ett engelskt perspektiv. Därmed inte sagt att romantiken inte har funnits utanför England, men den betydelse den har haft för fantastiken finns i första hand att söka i den engelska romantiken.

Romantiken handlar om en längtan till det primitiva, det andliga och den ville spränga de gränser som klassisicsmen satt i litteraturen. Historiskt startar det man kallar för förromantik parallellt med den industriella revolutionen i England. En så pass kraftig omvandling av samhället som den industriella revolutionen var satte självklart spår i alla samhällsområden, litteraturen inräknat. Under tiden som England blir allt mer industrialiserat och förborgligat, blir författarna mer individualistiska, och fjärmar sig allt mer från den verklighet de lever i. I stället för att beskriva sin samtid flyr de allt oftare bort till äldre tiders mystik och magi.
Detta innebär en radikal förändring i den engelska litteraturen. Det var i England man nu återupptäckte Homeros, den nordiska mytologin, medeltidens riddarromaner och Shakespeare. För första gången så blir engelsk litteratur den ledande, och sprids från England till övriga Europa.

Ett viktigt begrepp inom förromantiken är primitivismen. Debatten om "den gamla goda tiden" har pågått sedan Sokrates dagar, och man tvistade om huruvida man kunde övertrumfa de gamla grekiska klassikerna, eller om civilisationen befann sig i en kulturell utförsbacke. Under upplysningen gjordes många bra försöka att skapa moderna "klassiker", men när man nu trodde att den striden var över, blomstrade den upp igen. Denna gång gällde striden Homeros diktning.

Homeros hade dömts ut som rå, primitiv, barbarisk och smaklös. Nu började man i stället uppskatta det ädelt vilda hos Homeros, och man gick till och med så långt att man sa att det inte var Homeros i sig som var stor, utan den primitiva värld han levde i. Endast i en sådan ursprunglig och primitiv värld kunde det riktigt äkta skapas. Detta var en stor förändring mot tidigare. Man förkunnade nu att poesins sanna hemland är barbariet, och att den störste poeten är den som kan beskriva detta barbari. Poesin är inte en följd av kulturen, utan mänskligheten urspråk. Och ur denna "sanning" kommer hela romantikens tro på folkdiktningen.

Detta naturliga barbari fanns inte bara i Homeros Hellas, utan hittades raskt även i Gamla Testamentet och i den gamla fornnordiska litteraturen. Men även på närmare håll, närmare bestämt i Skottland, hittades primitiva dikter som väl stämde överens med tidens krav på barbari. Och detta är nog det första startskottet på något som skulle kunna kallas för fantasy, om man utsträcker ordet i dess absolut vidaste mening. Verket i fråga är Ossians sånger (1760) av James MacPherson. Dessa dikter menade MacPherson var översättningar av gammal skotsk hjälte-epik. Senare visade det sig att så inte var fallet, dessa "primitiva" och "barbariska" dikter var i själva verket komna mer eller mindre direkt ur MacPhersons egen fantasi, även om han hade utgått från sånger från de skotska högländerna. I vilket fall, så översattes Ossians sånger till i stort sett alla europeiska språk, inklusive svenska.

Vad Ossians sånger gjorde var att väcka ett intresse för att på allvar samla upp gammal folklore och publicera den på nytt. Detta innebar bl.a. att intresset för medeltiden vaknade, och hela den perioden omvärderades nu. Primitivismen omvandlades nu till mediaevalism. Begreppet "gotisk", som tidigare använts som skällsord, blev nu ett honnörsord i stället, främst inom arkitekturen.

Om primitivismen hade varit konsekvent skulle den ha sett diktaren som en spegel av sin samtid, och inget annat. Men i stället får nu diktaren en upphöjd ställning som "geni", och man kan se en utpräglad genikult ta fart. Geniet är fri från regler, fri att skapa sin egen verklighet. Geniet blir till en "skapare" och inte bara en passiv spegel av verkligheten. "I fantasiens sagoland kan geniet vandra fritt; där har det skapande kraft och kan regera självhärligt över sitt eget rike av inbillningar"   (Edward Young).

Man börjar nu skilja på det sköna och det sublima, och menar att det sublima är det som skall framhållas. Detta ger upphov till en mängd olika inriktningar som "ruinernas romantik" och "kyrkogårdsromantik". Precis som under barocken ska nu undergång, förgänglighet och död vara temat i dikten, fast nu utan de gamla klassiska reglerna. Ännu värre blir det i den "skräckromantik" som nu börjar växa fram.
Även om Young startade det hela så är det Thomas Grey som är det stora namnet här. 1751 publiceras Elegy Written in a Country Church Yard, ett verk som fortfarande är läsvärt.

Hittills har jag mest talat om poesi, fanns det ingenting inom prosan som följde de romantiska idealen? Jo, med det var inom poesin som det hela började. Romanen började först under den senare delen av 1700-talet att vinna allt mer mark, och man kan se en framväxt av framför allt två former, den sentimentala och den gotiska romanen. Den gotiska romanen är det som skulle komma att utveckla sig till den moderna skräcklitteraturen och till science fiction, två av de delar som utgör fantastiken.

Den första gotiska romanen är Horace Walpoles The Castle of Oranto(1764). Flera andra författare följde i hans spår, bl.a. Anne Radcliffe (The Mysteries of Udolpho(1794)) och Matthew Lewis (The Monk (1796)). Men den enda av den tidens gotiska romaner som fortfarande har kvar sin berättarkraft är William Beckfords Vatheks förhävelse och fall (1786).

 

---