Fantasy

Folklore

Folklore är ett brett begrepp, allt för brett för att gås igenom på det här begränsade utrymmet. Därför kommer genomgången här att bli något förenklad. Till exempel så kommer jag att begränsa mig till den rent litterära delen, om man nu kan kalla muntligt berättande för litteratur, trots att folklore innefattar så mycket mer.

Man kan se två olika huvudlinjer inom denna del: folksagan och det muntliga sagoberättandet.

Folksagan följer några gemensamma mönster när det gäller persongalleriet. Oftast finns "den gamle", "hjälten", "den sanna kärleken", "skurken", "medhjälparen", "vännen" (som oftast har magiska krafter) och "budbäraren" (som berättar hur saker ska lösas) med. Känns det igen? Inte konstigt i så fall, många moderna fantasyböcker har kvar den gamla folksagans roller.

Den muntliga sagan har också sina igenkänningstecken. Den är oftast symbolisk, den ser saker i svart och vitt, och den är enkel och har en snabb handling. Oftast handlar den om någon som lyckas trots skyhöga odds emot sig. Dessutom har den oftast den typ av "odjur" som vi känner igen från fantasylitteraturen; troll, dvärgar, häxor, jättar och älvor. Även här ser vi alltså många gemensamma drag med den moderna fantasyn.

Och faktum är att den moderna fantasyn har sitt ursprung i folkloren. Den muntliga sagan började nedtecknas strax innan eller under romantiken, och blev på det viset till folksagor. Detta skedde ungefär samtidigt i både England, Frankrike och Tyskland. Folksagan utvecklades under romantiken, och i romantikens efterdyningar föddes den moderna fantasyn.

Om vi börjar med att analysera den muntliga sagotraditionen lite närmare, så kan den delas upp i en mängd olika undergrupper:

• Skrönor baserar sig ofta på verkliga personer och händelser, även om både handlingen och personernas egenskaper gärna överdrivs. Ett exempel är Balladen om John Henry. Denna underavdelning är oftast inte ickerealistisk på det vis fantasyn är. Den här typen av berättelser är vanliga i den amerikanska traditionen.
• Fabler är berättelser med djur som talar och beter sig som människor. Oftast finns det ett moraliskt, uppfostrande syfte med fabeln. Berättelsen Räven och rönnbären (egentligen druvor ...) är ett typiskt exempel.
• Myter försöker oftast att förklara ursprunget till världen och naturen. De innehåller nästan alltid övernaturliga händelser och personer. Det som var religion för ett folk bildade myter hos andra. Och det är i myterna vi hittar ursprunget till "quest"-historierna som så ofta förekommer i fantasylitteraturen. Bland myterna hittar man till exempel Eddan.
• Episka berättelser har gemensamt att de är långa berättelser. De har inte samma form som myterna, utan handlar oftast om en person och hans kamp mot omvärlden. Exempel på episka berättelser är Beowulf, Odyssén, Kung Arthur och Robin Hood. Många av de episka berättelsernas teman och personer hittar man i den moderna fantasylitteraturen.
• Legender har sitt ursprung i historien och förlitar sig inte lika mycket på övernaturliga händelser som myter och episka berättelser. Hjältarna har oftast blivit glorifierade, i bland till och med odödliga. Våra berättelser om helgon och martyrer hamnar i den här kategorin.

Folksagan har även den sina underavdelningar:

• Adderande sagor är ofta sekventiellt uppbyggda av repeterade händelser som leder till slutet av sagan. Oftast är huvudpersonen intelligent, och drar nytta av erfarenheterna han skaffar sig genom den upprepade handlingen. Östan sol och västan måne är en sådan saga.
• Pourquoi-sagor, "Varför”-sagor, är sagor som förklarar varför något är som det är, särskilt naturen. De är dock inte lika komplexa som myter i sin uppbyggnad. Dessa sagor är vanliga i den afrikanska traditionen.
• Sagan om "dumbommen" handlar, som namnet antyder, oftast om en godhjärtad, men dum person som försätter sig själv i absurda situationer genom sin dumhet. Trots allt brukar det gå honom/henne väl i slutet av sagan i alla fall. Den norska Vad far gör är alltid rätt är en typisk sådan saga.
• "Trickster"-sagor handlar alltid om en figur, trickstern, som är intelligent och lurar sin omgivning. Ofta försöker han spela andra ett spratt, och kan ibland ha rent elaka drag. I bland så lyckas han med sitt uppsåt, men ofta går det honom illa. Många av episoderna om Loke i vår nordiska mytologi är av den här karaktären.
• Fé-sagor handlar sällan om féer eller älvor/alver, trots sitt namn. Oftast förekommer magiska föremål som speglar, svärd eller ringar i sagan. Mycket av de gamla fé-sagornas element har lyckats överleva in i den moderna fantasyn.
• Realistiska sagor har självklart också funnits. Men eftersom dessa faller utanför ickerealismen så lämnar jag dem därhän.

Detta var lite om folklore. Som ni säkert har märkt, så hittar man mycket av ursprunget till den moderna fantasyn här. Den avgörande skillnaden ligger, enligt mig, i att det finns det en moralisk poäng i de gamla sagorna som oftast saknas i den moderna fantasyn. Och, framför allt, de gamla sagorna ska ofta ses symboliskt och/eller allegoriskt, något som de flesta moderna fantasyförfattare inte vill att deras verk ska göra.

---